Text: Elisabet Aagård
Foto: Anneli Åsén
Marcus Weinemacher har gjort sig känd som den dragspelande läkaren i Lillhärdal. Men bakom det lättsamma epitetet ligger en hårt arbetande läkare med en stenhård tro på att en pågående relation mellan patient och läkare är nyckeln till hälsa.
Marcus Weinemacher möter upp i hallen med ett fast handslag, i den andra handen en sockerkaka. Det är eftermiddag, han har klarat av telefonjouren och de patienter som han bokat in för dagen. Han visar in i det lilla pentryt, gör iordning kokkaffe och skär upp några skivor fika.
– Det är patienterna som tar med sig, berättar han, liksom förtjust och ursäktande på samma gång.
Marcus är läkaren som föddes i Tyska Landau men flyttade till Sveg som nioåring. Hans föräldrar ville ge barnen en uppväxt på landsbygden. Efter gymnasium i Sveg tog världen vid, med musikintresse, långresor och till slut läkarstudier i Tyskland.
– Sedan visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kanske inte hade sett Sveg framför mig, men min pappa var läkare där och frågade om jag inte skulle komma dit en sväng.
Som läkare på en mindre hälsocentral skulle han få lära sig om glesbygden, menade pappa Weinemacher, och på den vägen är det. Eller just, Marcus träffade även sin gamla ungdomsflamma, Ellen, det är på den vägen det är.
Tre barn senare driver han idag sin egen hälsocentral i Lillhärdal. Och har telefonjouren. Själv. Och bokar in sina patienter. Själv. Som läkare. Och det är det som är själva poängen, menar Marcus.
– Min fru som är psykoterapeut och jag stångades båda länge i offentlig verksamhet, det var väldigt trögrott och vi tänkte att det måste kunna gå att göra på annat sätt!
Lösningen kom 2019 när de efter lite övertalning skapade sig möjligheten att starta en egen hälsocentral som filial till den ekonomiska föreningen Fjällhälsan i Hede. Plötsligt kunde Marcus skrida till verket med sina tankar om hur vård egentligen borde fungera. Enligt honom är det en vårdcentral efter någon slags tysk-norsk modell.
För att gå runt behövde 750 personer lista sig hos honom i Lillhärdal. Eftersom det bara bor 600 i där innebar det en chansning. Idag har han över 900 patienter, uppenbarligen blev övergången en succé.
– Det gick ihop rätt fort. De allra flesta patienter vill ju ha en och samma läkare och vi läkare vill också ha samma patienter, jag vill ju känna mina patienter, säger Marcus.
"Min fru avskyr dragspel, det är därför jag tog med det till jobbet, för att kunna spela ostört"
Med att det är en hälsocentral efter tysk-norsk modell menar Marcus att det är han som läkare som också har större inflytande över sin hälsocentral. Han bestämmer upplägget. Han har två medarbetare, en sjuksköterska och en undersköterska, men det är Marcus som svarar i telefon och avgör om en patient behöver bokas upp på någon tid eller inte och det är han som själv tar emot patienterna under eftermiddagen. Den ansvarsförskjutning till adminpersonal som skett inom offentlig verksamhet finns inte här.
– Redan där har vi vunnit en massa tid, eftersom samtalen inte behöver gå genom en sjuksköterska. Jag sitter som läkare och lyssnar på patienten. Om jag får 20 samtal så löser jag ungefär hälften direkt i telefon. Fem kanske jag behöver träffa, varav tre idag.
Kontinuiteten gör att arbetet blir enklare och enklare för varje dag, eftersom hälsotalen ökar, berättar Marcus.
– Det finns studier på hur mortalitet, antal akutintag och jourbesök minskar när samma patienten kan ha kontakt med samma läkare. Patienten blir sedd och hörd och dessutom minskar polyfarmacin, när man skriver ut någon snabb lösning som ska hjälpa fort.
Han kommer in på hur svensk sjukvård ”öppnat en dörr” som nu är svår att stänga, stafettläkardörren. Den där läkare – i och med ansvarsförskjutningen – kan jobba några veckor på någon hälsocentral och checka ut med en okej fylld plånbok för att hoppa på nästa jobb någon annanstans efter ett par veckors ledigt.
Hur väsensskilt det livet är jämfört med hans. Om vördnaden i att få förtroendet att hantera någons hälsoproblem. Att få besök av och att få besöka de gamla gummorna. De döende och sjuka. Och det är här dragspelet kommer in i bilden.
– Min fru avskyr dragspel, det är därför jag tog med det till jobbet, för att kunna spela ostört.
Det skulle kunna ha varit ett scoop, en rubrik i stor stil där han avslöjar den egentliga anledningen till varför han började spela dragspel på sin hälsocentral. I själva verket var det en lösning som ledde till stor glädje på äldreboendet som ligger granne med hans klinik. Kanske att han faktiskt spelar lite mindre idag dock, de som faktiskt uppskattade hans spel är på väg bort, boende på äldreboendet idag gillar ju rock.
Men trots att han själv trivs, har ett spännande jobb som allmänläkare där ”vad som helst” kan kliva in genom dörren, ett jobb där han ensam måste kunna mycket om allt, har han förståelse för att det kanske inte passar alla.
– När min undersköterska blev sjuk jobbade jag helt ensam här i skogen i ett halvår. Man måste nog vara lagd åt ett visst håll. Å andra sidan har jag möjlighet att bestämma mer över min tid.
Men uppenbarligen lockas ändå fler än Marcus av den autonoma verksamheten. För Marcus och hans fru fick nämligen ett förslag de inte kunde motstå att prova, nämligen att öppna en hälsocentral i helt egen regi, tillsammans med en av Marcus gamla kurskamrater, i Kalmar. Snart går alltså flyttlasset.
– Mina patienter har varit lite oroliga för hur det ska bli framöver, men det var inga problem att hitta min ersättare, han är väldigt peppad på att ta över, säger Marcus.
Så Lillhärdal blir av med sin drivna, populära och dragspelande läkare, hur länge vet ingen. Men förmodligen dröjer det inte länge förrän även ersättaren får möjlighet att välja och vraka på fikamenyn.
– Du var den inte lite torr den där sockerkakan? Den här ska du smaka, den med blåbär i, den är saftig!
Marcus skär upp några skivor av ytterligare en sockerkaka som ligger på bordet. Han erbjuder även kanelbullar. Fikamenyn är diger idag.
