Text: Susanne Kvarnlöf
Foto: Anneli Åsén
I arbetet med platsmarknadsföring, som i stort sett alla kommuner och regioner jobbar med idag, är det bara det lyckade och det pittoreska som får plats i berättelsen. Forskning visar nämligen att småsamhällen och hyreshusområden sällan förekommer när kommuner och regioner ska berätta om sin attraktivitet. Samtidigt så bor en stor del av Sveriges befolkning på just den typen av platser. Vad är det som egentligen händer när de platserna exkluderas från berättelsen?
Först det nya. Ljusgröna tapeter med små blommor som jag själv valt. Ett nytt rum, i ett nytt hus, på en ny ort. Änge.
Sen det stora. Min syster lämnar inte huset på flera månader. Hon vågar inte gå ut, världen är så skrämmande stor för en unge som bott på landet.
Tiden går i rummet, tapeterna fylls med streckgubbar från alla dagbarn och själv rymmer jag ut genom fönstret i natten i jakt på frihet. Jag hittar den och lovar mig själv att aldrig komma tillbaka. Mina föräldrar säljer huset och använder en enda flyttkartong. Kanske är det lättare att ta avsked om det bara går packa några saker åt gången. Det är när min äldsta son ska börja skolan som Änge kommer tillbaka till mig. Vi bor då på Frösön, men drömmer om ett annat liv. Vi tittar på ett skruttigt hus i Offerdal som min pappa inte ens tycker att vi kan överväga att köpa. Så kommer den. Först frågan och sen känslan.
– Ska ni inte köpa hus i Änge då? Ni kan inte bo mer perfekt än så, säger pappa.
Det är som att han föreslår att jag ska bo bland mina egna fördomar. Jag har så många av dem, men de är osynliga för mig.
Det är platsmarknadsföringen som ska dra undan slöjorna för mina egna fördomar ett par år senare. Under en tid arbetade jag i ett inflyttarprojekt som med hjälp av konsulter skulle ta fram länets gemensamma platsvarumärke. Jag är nybörjaren som vill lära mig mer så jag beställer några böcker om ämnet. Jag lär mig att platsmarknadsföring handlar om att stärka en plats konkurrenskraft och generera fler invånare, besökare och investeringar. Jag läser att fler invånare är många kommunpolitikers dröm. Någonstans där börjar jag tröttna, journalisten i mig har för många frågor. Är det till exempel rimligt att vi ska lägga en massa skattepengar på att visa att vi är attraktiva? Och slåss inte alla Sveriges kommuner om samma människor?
”Vi har ett djupt behov av bekräftelse och att få finnas med i någon slags berättelse och frågan är väl i vilken vi ska vara med i.”
Jag tar nästa bok i högen: Världens bästa plats? skriven av Josefina Syssner som är professor på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet. Hon har i sin forskning tittat på platsmarknadsföring utifrån ett demokratiperspektiv. Jag sträckläser boken. Hennes forskning visar bland annat att det är ett problem att en viss typ av miljöer aldrig synliggörs när platser kommuniceras. Vanliga hyreshusområden eller småsamhällen som inte uppfattas som särskilt pittoreska, finns inte med i den kommunala eller regionala berättelsen om platsen. Det i sin tur betyder att de problem som finns på dessa osynliga platser inte blir möjliga för politiken att kunna identifiera och då kan de heller inte formulera några lösningar..
Det är det fina och lyckade som lyfts fram, inte det som kräver politiska insatser, budgetprioriteringar eller nytänkande.
Där börjar jag förstå att ett exempel av småsamhällena Josefina Syssner pratar om är till exempel Änge. När jag ser igenom andras fördomar, ser jag plötsligt mina egna.
Ändå får jag inte ihop bilderna. Vi vet att drygt 200 av Sveriges totalt 290 kommuner har mindre än 30 000 invånare, det vill säga de flesta kommuner är rätt små. Andelen invånare som bor i städer är knappt en fjärdedel (enligt FN:s definition) utan de flesta människor i Sverige bor i småstäder, mindre tätorter och landsbygd. Änge är alltså en rätt typisk svensk bostadsplats och ändå är platsen så osynlig. Hur kommer det sig egentligen?
För Josefina Syssner har det nu gått tio år sedan hon släppte sin bok och hon menar att Änge blir osynligt eftersom den här platsen inte har de attributen som kan göra Änge till en symbol för människor längtan. Dessutom finns så många Änge där ute.
– Jag håller med mig själv när jag skriver i boken att det är synd att bara vissa får synas och inte andra, men samtidigt bygger kritiken jag har på en föreställning om att det är viktigt att synas. Vi har ett djupt behov av bekräftelse och att få finnas med i någon slags berättelse och frågan är väl i vilken vi ska vara med i. Svaret kanske är att vi vill vara med i den berättelse som har betydelse för samhällsutvecklingen, säger Josefina Syssner.
Men vems öga är det då vi söker?
– Jag tror att vi människor tror att vi vänder oss mot en publik som kanske inte finns, det kanske handlar om oss själva egentligen. För vem gör vi oss fina? Det är inget dåligt i att vilja ha en positiv bild av sig själv utan det är något djupt mänskligt. Det som är sorgligt är om man internaliserar någon annans tänkta bild på en själv, säger hon.
Josefina menar att det finns en föreställning hos många av oss om hur en bra plats ska vara.
– Men var bor den bilden? Hos vem? undrar hon.
Ja, vem är det som egentligen äger den?
Angelica Eriksson Engelin är född och uppvuxen i Änge. Hon bodde några år i Östersund, men för 6 år sedan flyttade hon tillbaka med sambo och numera har de dottern Stella tillsammans.
– Jag älskar det här lilla samhället, det är precis som när jag var liten. Jag har verkligen ingen längtan härifrån. Jag vet vad det är för folk här och det är precis lagomt med folk här också, säger hon.
I tätorten Änge i Krokoms kommun finns i stort sett allt. Matbutik, apotek, hälsocentral, tandläkare, skola, konditori, gym, bibliotek, bygghandel och däckhotell. Det finns inga övergivna lokaler, där affärer eller banker lämnat finns i dag kontor, café och loppis. Bara macken är borta. Det här är en praktisk älskad plats av de cirka 400 människor som bor här. För ett hus får du betala allt mellan 320 000 och 950 000 kronor. Ett av de dagbarn som min mamma tog hand om är Angelica Eriksson Engelin. Hon köpte sitt hus i Änge för 6 år sedan där hon bor med sambon Henrik och dottern Stella. Angelica gav inte sambon något val när hon bestämde sig för att flytta hem igen. Det var mer ”jag flyttar till Änge, ska du med?” Idag bor familjen ett stenkast från hennes barndomshem.
– Jag älskar Änge. Vi kommer inte att behöva skoltaxi till Stella utan det är gångavstånd till skolan, här finns fotboll och skidåkning i närheten. Tystheten är stor här, inget oroligt finns här heller, utan bara trygghet.
Angelica arbetar på lagret på Näldens Värmeindustri, men är föräldraledig nu. Igår slog äppelträdet ut och imorgon fyller dottern Stella 1 år. Det här är platsen där Angelica vill att hennes dotter ska få växa upp.
– Änge är inte jätteprioriterat från politiskt håll, men vi klarar oss ändå. Här löser vi allt själv, säger hon.
Jag tänker att både Angelica och min pappa har rätt om Änge. Vi lyssnade så klart inte på honom utan köpte det där huset som vi inte skulle överväga, men som blev rätt för oss. Men varje gång jag skjutsar ungarna på någon aktivitet i Änge, eller själv åker dit för att springa i den magiska skogen, åka skidor eller paddla i sjön, så ger jag pappa rätt. Min farmor hade ju redan fattat, hon sa alltid till farfar: ”när en av oss dör så flyttar jag till Änge”. Det blev aldrig så, men det finns en längtan i de där orden som jag gillar. Varför drömma om Paris när äventyret finns i Änge liksom?
”Varför drömma om Paris när äventyret finns i Änge liksom?”
Jag bär tunga kassar från ICA när någon ropar på mig över parkeringen.
– Susanne, jag hörde dig på radion om det där projektet du är med och driver om bilden av landsbygden, säger Helena Fjällberg.
Jag stannar upp och vi är snart inbegripna i ett djupt samtal.
– Det är ju samma sak med bilden av oss samer. Okunskapen är större om samer än om landsbygden. Jag tror att samer ses som besvärliga. Att vi bara säger nej till allt, men vi tänker på renen först och främst, säger hon.
Helena bor i Änges gamla läkarvilla som hon köpte för att det påminde om fjällets frihet med åkermark runt om och med utsikt mot Näldsjön. Men skulle hon bara bo här så skulle hon bli sjuk säger hon. Så hon lever i två världar och hon behöver båda. Ett liv i Änge och ett i samevistet Tjouren i Mjölkvattnet.
– Jag lever här i Änge och sen har jag ett liv i Tjouren. Jag är dock alltid same var jag än är.
Helena Fjällberg arbetar på skolan i Änge som matematiklärare, men det är inte det viktigaste jobbet för henne.
– Renskötsel är prio ett så är det något med renen då kommer jag inte på jobbet den dagen, säger hon.
Helena blir upprörd när någon påstår att fjället är vildmark.
– Vi är bara en av alla generationer före mig som har brukat fjällen, renen finns där och vi följer deras spår. Det finns ingen vildmark kvar i svenska fjällen utan det är både ett kulturlandskap eftersom det är påverkat av oss samer, men det är också ett odlingslandskap eftersom renen har gått och betat där, säger hon.
Författaren Elin Olofsson befinner sig liksom Helena i två olika världar: Ett i huset i Bredbyn där hon hittills skrivit fem romaner och ett i Stockholm där hon delvis behöver befinna sig eftersom möjligheterna i hennes bransch blir bättre genom att hon är på plats där. Men just nu tillåter nerverna henne att stå framför korvkiosken vid fotbollsplanen i Änge, är det för spännande måste hon stå bakom. Hon är en stor fotbollsfantast och har sponsrat Offerdals damlag under många år. Åldersspannet är mellan 14 och 46 år i laget och det är nu två år sedan de vann en match. Publiken är 27 människor och två hundar som härdar ut i de iskalla vindarna.
– Det här är tjejer som växer upp ungefär som jag växte upp, säger hon.
Elin är uppvuxen i grannbyn Tulleråsen, men det är i Änge hon gått skola och tränat fotboll. Hon ser fördelarna med Änge lättare idag än när hon växte upp, det där lilla samhället som ändå är ett helt fungerande samhälle. Som med en lätthet fångade upp människor kring frågor om vad som var rätt och fel i ett slags gemensamt ansvar.
– När jag pratar med folk som bor i Stockholm så tror de att all landsbygd är ”Underbara Clara-landsbygd”, man ser inte att vi har fungerande idrottsorganisationer eller kulturorganisationer eller att jag kan hämta ut grejer på ICA i Änge som jag köper på nätet från USA. Eller som med fotboll, det här är samma scener som om det vore Bromma, men de tror att det enda vi gör är att köra traktor, säger Elin. Hon har lagt ner det där med att förklara eller balansera folks bilder av landsbygden.
”I mitt yrke möter jag fördomar jämt, jämt, jämt.”
– I mitt yrke möter jag fördomar jämt, jämt, jämt. Jag tänker att det inte är deras fel att de är obildade, men jag tar inte ansvar för att rätta till den större bilden.
Mer och mer inser jag vilken rikedom jag är uppväxt med. Både att ha gångavstånd till alla mötesplatser i Änge såsom mataffären, fotbollsplanen, skidspåret. Men det bästa av allt, att få möta alla olika människor som bor här. Jag kanske inte känner alla vid namn, men jag känner alla ansikten. Det var en viktig trygghet för den där ungen som bott på landet. Jag får haka fast i dessa människor. För det är ju så det alltid är– det är människorna som gör platsen till vad den är, och det finns en sån mångfald bland dem som sällan syns.
Vad händer med bilden av Jämtland när vi inte visar den mångfald som finns här? När vi inte visar det liv och de människor som bor i till exempel Änge? Det måste ju innebära att det är en väldigt smal och liten och för att vara helt ärlig: välbärgad målgrupp som tror att det är möjligt att bo här? Missar vi en massa människor som skulle vilja flytta hit om de kände att det fanns plats för dem här? Och är egentligen inflyttning universallösningen för alla landsbygdskommuner?
Täckjacka och handskar är inget ovanligt på en fotbollsmatch i Änge en söndag i juni. Offerdals damlag har inte vunnit en match på två år, de ligger sist i tabellen i division 3, men alla spelare är så positiva ändå. Författaren Elin Olofsson sponsrar laget och åker på matcherna så ofta hon kan.
– Med fotbollen är det ett strategispel som jag tycker är intressant, varje lag har samma antal spelare, men man har olika strategier för hur man ska vinna matcher. Det bygger på att det är ett lag men också individuella prestationer, säger Elin Olofsson.
– Ibland har de politiska beslutsfattarna en väldigt diffus bild av vad problemet är men man tror sig ha hittat en lösning. Lösningen är då inflyttning, men vad är det egentligen för situation vi vill lösa med den insatsen och åtgärden? säger Josefina Syssner.
Hon menar att hela den regionalpolitiska idéen förändrades i början av 1990-talet. Från att kommuner hjälpte varandra i uppförsbackarna till perspektivet att omfördelning inte var aktuellt längre.
– Attraktivitet och konkurrenskraft blir då grejen och vi tror att bara vi blir attraktiva så kommer det att gå bra, säger Josefina Syssner.
Jämtlands län har de tre senaste åren ett positivt flyttnetto med totalt 1 789 människor, men sedan år 1988 har utflyttningen varit större än inflyttningen varje år fram till brytpunkten år 2020.
Varje år är det cirka 1 800 människor i åldern 20–29 år som lämnar länet och som kanske skulle ha stannat om rätt jobb och utbildning fanns.
– Mängden människor som flyttar varje år och de som kan bryta upp och flytta är ganska få. Det är när vi är unga och ska plugga och när vi är i familjebildande ålder som vi rör på oss, annars är vi ganska stationära av oss, säger Josefina Syssner.
Hon menar att det finns en schablonmässig bild av vad det är för personer man behöver för att en plats ska vara attraktiv.
– Då kanske det inte är en undersköterska med två barn man ser framför sig utan att det är den framgångsrika IT-medelklassen. De som jobbar med de här platsvarumärkesbilderna själva kanske är väldigt långt ifrån den yrkeskategorin så när de tänker på arbetskraft och kompetens då är det dem själva som man tänker på. Man kanske tror att till exempel undersköterskor och poliser inte är så mobila, säger Josefina Syssner.
Amelie Rahbek är nyinflyttad från Uppsala och hon bor i hyreshusområdet i Änge.
– Jag har tagit små steg under sju år för att ta mig till Jämtland, skaffat körkort, valt jobb som varit bra för mitt cv. När jag fick jobb på Region Jämtland Härjedalen som processledare rann det tårar av lättnad, säger hon.
Amelie har läst på Hyper Island och har en kandidat i genusvetenskap. När det kom till var hon skulle bo i länet var hon bestämd.
– Jag flyttade inte upp för att bo i en stad, jag hade varit i Änge innan och jag gillar platsen. Men många frågar varför jag bor i Änge, säger hon.
Trots detta finns det ändå människor som lyckas hitta till Änge. Amelie Rahbek, nyinflyttad från Uppsala, hittade till Änge och en hyresrätt genom en vän. Hon har sett att hon ryms på den här platsen och hon känner att hon landat rakt i ett sammanhang.
– Jag har fantastiska grannar här som kommer med afgansk mat till mig, folk tittar upp och hejar i byn. Det här är en sådan dynamisk plats där det får finnas så många olika människor, det gör mig glad. Om vi pratar normer så är det inte lika trångt i Änge. Det är mer en känsla av att jag får plats här, säger Amelie.
Samtidigt som snön lägger sig i samhället och sjön får längdspår bryter snart våren fram och skidstavar byts mot krattor. Träningstimmarna blir fler för damlaget och den här sommaren kommer de vinna sin första match på 1 000 dagar. Det är deras berättelse.
Angelica får se sin dotter ta första stegen, Amelie drömmer om att köpa en gård med sin flickvän, Helena har ett rimligt avstånd hem till fjällen och Elin skriver spionserie för tv. Det är deras berättelser och deras framtidsdrömmar. Men det är också berättelsen om Änge och den betyder något.
Tänk om vi kunde se det nya och det stora i platser som Änge? Kanske kan vi det genom ögonen på en bondunge från landet som är så bunden till den här platsen. Se hur berättelserna blir till ett blixtlås, när det dras åt ena hållet så låser häktorna fast i varandra och när den dras åt andra hållet lösgörs de från varandra. Det öppnar sig och sluter sig beroende på vilket håll man drar åt. Änge är för mig dragkedjans början. Det kommer också vara slutet eftersom jag säger precis det som min farmor sa.