Text: Kristina Ernehed
Foto: Susanne Kvarnlöf
Men vad handlar det om, egentligen? Varför spelar det här roll? Frågorna har återkommit gång på gång under arbetet med Bilden av oss. Är det här viktigt? Vi har diskuterat, reflekterat och funderat ännu lite mer. En dag får jag svaret i bilen på väg hem av Nina Simone och låten Mississippi Goddam. ”You don’t have to live next to me, I just want my equality.”
Jag minns det så väl, hur jag satt hemma i mitt rum på bondgården, läste mina magasin och drömde mig bort dit livet pågick. Atlanta, New York, London, Stockholm. Det var där en sån som jag skulle vara, förstod jag. Idag ser jag det så tydligt, konsekvenserna av att inte bli speglad, att inte kunna se mig själv.. Jag skrev uppsatser om min hembygd och hur jag inte ville bli en sån som blev kvar, jag skrev om att här fanns det bara skotrar och hembränt, ingenting för mig. Och så stack jag. Följde normen som så många andra. Till platserna där jag trodde att jag hörde hemma, där jag skulle kunna bli mig själv. Jag sökte och sökte, fann förstås nya delar av mig själv men jag hittade aldrig hem. Men i mitten av 00-talet började något hända. Jag hittade för första gången musik som berättade om platser som min hembygd på sätt jag kände igen mig i. Jag hittade Underbaraclara som bloggade om sitt liv i den lilla byn vid Vindelälven, om den typ av liv jag var sprungen ur och innerst inne längtade efter. Jag hittade bilder och speglingar av mig själv och min identitet som jag aldrig hade sett innan. Den upplevelsen var så stark, så djupt helande. Mitt letande var plötsligt över, jag hade hittat hem. Jag fanns. JAG FANNS!
Så här efteråt har jag förstått att det inte var konstigt att det blev så starkt. Behovet att känna sig speglad handlar om djupa psykologiska och biologiska mekanismer som är grundläggande för att vi ska känna empati och kunna förstå varandra. Det handlar om behovet av att få känna sig sedd och bekräftad för att kunna känna sig inkluderad. Författaren Junot Diaz förklarade det väl i en universitetsföreläsning. Han knöt an till tv-serien Buffy the vampire slayer och sa så här apropå att vampyrer inte har någon spegelbild:
”There’s this idea that monsters don’t have reflections in a mirror. What I’ve always thought isn’t that monsters don’t have reflections in a mirror. It’s that if you want to make a human being into a monster, deny them, at the cultural level, any reflection of themselves. And growing up, I felt like a monster in some ways. I didn’t see myself reflected at all. I was like, “Yo, is something wrong with me? That the whole society seems to think that people like me don’t exist?” And part of what inspired me, was this deep desire that before I died, I would make a couple of mirrors. That I would make some mirrors so that kids like me might see themselves reflected back and might not feel so monstrous for it.”
Vi måste speglas för att kunna få syn på oss själva. Det är när vi får syn på oss själva som vi blir till som människor som vi kan känna vårt värde och med det se värdet i andra. Vi har till och med neuroner för det, spegelneuronerna.
Jag tror känslan av ”är det nåt fel på mig?!” hör tonårstiden till. Identitetssökandet är det febrila sökandet efter speglarna som vi ska känna igen oss i. Att få se att vi inte är konstiga eller ensamma. Just därför är det så viktigt att det finns många olika bilder, att vi får se många olika sätt att vara på och leva. När jag växte upp saknades i princip helt bilder som jag kunde känna igen mig i med resultatet att jag i många år trodde att Jämtland inte kunde vara en plats för mig. Att det inte var eller är unikt för mig har sociologen och forskaren Lotta Svensson visat på åtskilliga gånger i sin forskning om ungas val av platser och hur de upplever att de värderas utifrån de valen.
”Bild för bild fick jag syn på ett liv jag både kände igen och längtade efter”
När jag ser tillbaka så inser jag att det som idag känns så självklart, att bo i min hembygd, inte hade varit det om det inte var för att jag fick de där avgörande bilderna som visade vad livet på landsbygd kunde vara och innebära. Bild för bild fick jag syn på ett liv jag både kände igen och längtade efter.
Bilderna har varit både vägledande och avgörande och ändå är det så lätt att glömma vilken makt de har. Makten att få oss att känna oss självklara eller osynliga. Makten att välja en plats eller inte. Makten att bestämma vilka som räknas och inte. Vilka som anses värdefulla och inte.
I grund och botten handlar det om frihet, jämlikhet och solidaritet. Om att omsätta idén om människors lika värde till praktik. För att vi ska se alla människor som lika mycket värda så måste alla människor bli synliga. Alla måste speglas.
Så nej, du behöver inte bo bredvid mig. Du behöver inte ens fatta varför jag vill bo där jag bor. Men du behöver se mig för att vi ska kunna vara jämlika.
