Text: Jerker Bexelius
Foto: Susanne Kvarnlöf
Det är bilden av den samiska vardagen i norr som syns. I nyheterna om samer. Dit åker de när den stora världen vill lära sig mer om det samiska livet. När storstaden vill synas med samer.
Vi är här. Vi kom inte hit. Vi har alltid varit här.
Ändå är det som att vi ska förstå att vi är här på någon annans villkor. Relativa till någon annan. För att någon annan ger oss möjligheten.
De stora städerna anses vara normen. Det är där saker anses hända. Där anses vara centrum för utveckling och tillväxt. Där sägs den där kulturen finnas som så många säger är anledningen till att vi flyttar dit. Där anses vara centrum och utgångspunkten för samtalet. Det självuppfyllande samtalet. De bor där, alltså är det där som det bästa finns och sker och det som ska vara mallen för vad som är positivt och progressivt. Och som det ska talas om.
Och vi i de rurala områdena förenar oss. Vi talar om våra förutsättningar och hur det behövs en förståelse för dem. Om att vi minsann kan här också, men på vårt sätt. Om att vi är förfördelade i resursfördelningen. I förhållande till storstaden har vi, jämtar, härjedalingar och samer samma perspektiv. Det är bilden av dem som syns. Vi saknar bilden av oss. De borde sakna bilden av oss.
Vi brukar säga att allt är relativt. Här, där vi bor, är vi förenade i vår uppfattning om vårt förhållande till storstaden. Kanske tänker de där att vi här är relativa. Att vi definieras av deras verklighet och uppfattning om den.
Att vi enbart förändras i takt med att de förändras. Kanske, troligtvis, ser de inte nyanserna hos oss. Kanske lägger vi själva, i vår gemensamma kamp för uppmärksamhet och resurstilldelning från storstaden, mindre fokus på det. Hur det inom en uppfattat homogen landsbygdsbefolkning ändå finns en heterogenitet och en intern relativism. Hur det mindre samhällets förhållande till regionens centrum är på samma sätt som regionens till storstaden. Hur vi även här behöver ge utrymme för det perifera, de andra perspektiven, berättelserna och bilderna så att åtminstone vi på riktigt och med respekt möjliggör inkludering och mångfald.
"Det är bilden av dem som syns. Vi saknar bilden av oss. De borde sakna bilden av oss"
Om jämten är relativ, kan man då säga att samen är relativare? För när jämten anser sig vara relativ till storstaden så ser samen hur den samiska verkligheten sällan återges i de regionala bilderna och kommunikationen eller är utgångspunkt i de offentliga samtalen. Här ser samen hur de samiska perspektiven marginaliseras eller osynliggörs.
Om samen är relativare, är då sydsamen relativast?
På samma sätt som jämten förhåller sig till storstaden finner sig sydsamen i förhållande till det starka samiska samhället i norr. Där finns de flesta samerna.
Så till den grad att de i vissa områden är i majoritet. Där finns institutionerna och där finns de samiska arbetstillfällena. Där hörs språket på gatan. Det är bilden av den samiska vardagen i norr som syns. I nyheterna om samer. Dit åker de när den stora världen vill lära sig mer om det samiska livet. När storstaden vill synas med samer.
Sedan får sydsamen höra hur de från norr har berättat om hur vi har det här med en beskrivning av sin egen verklighet och erfarenheter. Som förstås inte alltid stämmer. Här ser sydsamen hur de sydsamiska perspektiven marginaliseras eller osynliggörs.
Att inte synas, höras och vara inkluderad gör något med människan och folket. En tänker till slut att det inte är någon idé. Att inte inkludera alla gör något med samhället. Sammanhållningen utmanas. Unika och viktiga perspektiv missas.
Jag tänker så här. Om vi är kritiska på nationell nivå så har vi alla möjligheter att vara förebilder på regional och lokal nivå.
Jerker Bexelius, Åejvie för Stiftelsen Gaaltije i Staare
