Text: Elisabet Aagård
Foto: Anneli Åsén
En nypa motvalls och ett kryddmått ljusskygg. Blandar man det med kreativitet, limträ och tvingar får man ett växthus som röner internationell uppmärksamhet. Möt Magnus Gunnarsson som just håller på att växla upp produktionen av sina konstnärliga växthus.
– Ni borde skriva om Johnny istället, det är han som är entreprenör och intressant!
Magnus Gunnarsson tar emot i keps och snickarmundering. Eller kanske är det mest skjortan som är rutig och själva atmosfären som andas snickeri. Han visar vägen in i en än så länge sparsamt maskininredd lokal genom den upphissade porten. Det är högt i tak, byggt i trä och doften av träslöjdsal ligger tung och trygg. I det ena hörnet finns ytterligare en våning, de valde att spara hörnan när de byggde om, berättar han. Vägen upp går via en svängd trappa, tillfälligt byggd av gamla lastpallar. Både den välvda formen på ledstängerna – fastsatta med tvingar för att hålla formen – och det rundade hörnet på den lilla våningshörnan vittnar om att lokalen både är nyligen tagen i bruk och att det finns vissa konstnärliga ambitioner hos hyresgästerna.
– Där uppe är det tänkt att vi ska ha någon form av kontor och Basse kanske kommer att ha sin studio och producera musik där…
Magnus Gunnarsson, han med den rutiga skjortan, hyr lokalen tillsammans med Sebastian ”Basse” Eriksson. Men det är om Magnus den här texten ska handla. Johnny, som nämndes i början, heter Aspås i efternamn och det är i hans lokaler på den gamla sågen i Hammarstrand som Magnus och Basse hyr in sig.
Magnus är den självlärde snickaren som av en händelse, när han själv ville ha ett riktigt fint växthus, snickrade ihop det droppformade, eller knoppformade, växthus som sedan blev företaget Virvelkraft. Namnet är hämtat från Magnus fascination för vattenvirvlar. Men mer om det lite senare.
Det kanske tog sin början 2005, när Magnus vände Östersund ryggen och drog österut, lockad både av platsen och av huspriserna.
– Jag såg huspriserna här och tänkte ”What! Finns det ens hus för 150 000 nuförtiden!?”.
När flytten väl var gjord började funderingarna på ett växthus flöda. Han hade jobbat en del med lamellimning och påbörjade planerna på sitt egna växthus.
– Det första byggde jag hemma i vardagsrummet. Jag hade ingen varm verkstad på den tiden.
"Alla säger att de är jättefina och att jag skulle kunna sälja hur mycket som helst, ha anställda … Men jag vet inte om jag orkar sköta sådant?"
Han berättar att prototypen, den som limmades ihop där hemma, har förfinats med åren. De som byggs nuförtiden klarar tack vare hårdplast den snö som, erkänner han, tog det första. När han berättar det så, låter det som om det förekommit en massproduktion efter premiärbygget. Men sedan kryper det fram att särskilt många har det inte hunnit bli. Marknadsförde Virvelkraft gjorde Magnus först till en början. Efter det har han låtit ryktet gå. Inte använt sig av sociala medier. Fram tills nu har han hunnit bygga ett 10-tal hus men har också fått förfrågningar från Belgien och Rumänien.
– Alla säger att de är jättefina och att jag skulle kunna sälja hur mycket som helst, ha anställda … Men jag vet inte om jag orkar sköta sådant? Jag är verkligen vilse i vad jag vill med företagandet.
Han refererar till Steve Jobs, som pratat om att det var som roligast i början, där i garaget. Magnus menar att han heller inte lockas av det storskaliga. Även om han just är i färd med att växla upp för att göra det möjligt att producera fler och mer. Den nya lokalen hoppas han ska ge mer struktur åt byggandet och att han kan ta det mer på allvar, i stället för att det som idag, är en sidoverksamhet.
Planen är att producera något större växthus än han gjort fram tills nu, nästa variant ska bli sex meter brett. Uppskalningen innebär också planer på att medverka på Trädgårdsmässan i Stockholm nästa vår. Med tanke på den uppmärksamhet växthusen har fått utan marknadsföring, vill Magnus balansera marknadsföring med möjligheten att faktiskt kunna ta emot ordrar.
– Tänk om det skulle råka slå som tusan? Jag kan ju inte skrika hej och sedan inte leverera? Då är ju allt förstört för evigt.
Men formen, vattendroppen, var kommer den ifrån? Och kreativiteten?
– Ja kreativiteten är ju inte min… Idén kommer ju, men jag vet inte om den är min. Det handlar väl om någon slags receptivitet, men var den kommer ifrån är väl ett mysterium.
Själva idèn till formen kommer av hans fascination för vatten och framför allt virvelns form, berättar han. Eller kanske är växthusen mest en förevändning för att skaffa medel för att någon gång i framtiden få arbeta med vatten och vattnets sätt att själv, nästan som med ett medvetande, välja sin alldeles egen väg.
Magnus dröjer sig kvar en stund i funderingar kring vattnet men flyter sedan vidare in i tankar kring hur man kan spara överskottsvärmen som genereras dagtid så att växthusgrunden kan avge värme kvällstid för att på så sätt få ett jämnare klimat. Det krävs en tillräckligt djup grund för att kunna dra nytta av den termiska värmen, bra isolering och en fläkt som kan förflytta den varma luften. Drömmen är att kunna simulera ett beständigt medelhavsklimat i växthusen, bara genom att tillsätta en liten mängd energi till fläkten. Tekniken finns, idén är hämtad från höglänta trakter i USA. Magnus har räknat på mängd och volym. Och möjligen ett nytt namn, Nordic Greenhouses. Nu saknas bara medel.
– Det finns en marknad, det vet jag. Intresset för odling har bara börjat. Dessutom är det heta frågor, energi och hållbarhet. Jag tänker att den här typen av växthus är klara om fem tio år. Sedan tar det ytterligare tio år innan träden bär frukt. Drömmen hade ju varit att kunna plocka en egen jämtländsk mango! Då kan jag lämna växthusen…
Och utan att dra för många växlar på det, fascinationen för vattenvirvlar, det går nästan att ana att den kommer av någon slags igenkänning.
