Text: Ola Hanneryd
Foto: Anneli Åsén
En vildmark. Ett Indien. En lustgård. En icke-plats. En föryngringsyta. En rekreationsyta. Ett stödområde. En destination. En vindkraftspark. En affärsdrivande multiarena. Är det så din plats på jorden ska beskrivas?
Skildringarna av Norrland har växlat genom århundradena – det handlar om bilder och berättelser som på olika sätt har uppfyllt olika behov, och har haft skiftande syften. Ett oföränderligt drag genom århundradena tycks dock vara ekonomiska drivkrafter parade med ett lågt intresse för lokala erfarenheter och kunskaper, liksom för platsens egna berättelser och historia.
Dessa trådar kan sökas långt tillbaka, åtminstone till 1600-talets koloniseringssträvanden, men det är med den tidiga industrialiseringen mot 1700-talets slut som ett mönster börjar skönjas i tidsväven, ett mönster av generalisering och anonymisering.
Som genom ett trollslag dök de upp i den härjedalska fjällvärlden under 1790-talet, de allra första resenärerna på upptäcktsstråt. Låt oss kalla dem proto-turister. Dessa skönlockiga mineraljägare frodades i skiftet mellan upplysning och romantik. Deras nedtecknade berättelser utgör en omväxlande salig och saklig blandning. Naturen betraktades vid denna tid ännu inte odelat som storslagen och vacker; slåtterängarna på fäbodarna beskrevs därför visserligen av besökarna som elyseiska, men annat som fult, vilt, trist. Och Funäsdalsberget i västra Härjedalen som en ”förfärlig svart buse”. Man jämförde Grekland och Sverige, pratade mat och bedömde personer man mötte, och beskrev deras ”ädla enfald”. De få personporträtten, om de skall kallas så, var förenklade, ibland raljanta. Lokalbefolkningens dyrbara smak för engelska och skotska ylletyger och fransk inredningskonst noterades inte. Just den bilden fogade nämligen inte in sig i reseberättelsernas givna exotiska ram – skildringarna skulle ju säljas på hemmaplan, och de skulle sälja bra. Alltså beskrevs den lokala kulturen och landskapet som något otämjt och enfaldigt snarare än igenkännbart för läsekretsen. Klassperspektivet är uppenbart.
Från 1850-talet började yxorna ljuda allt högre i Härjedalsskogarna. Naturen här betraktades ännu främst ur nyttosynpunkt, som en outsinlig råvarukälla. Norrland och fjällvärlden hade till en början inte så stor betydelse för 1800-talets konstnärer och författare, men sekelslutet skulle se en omvärdering.
Under 1890-talet höjdes nämligen allt fler röster mot den industriella utvecklingen. Mot exploatering. Mot förkonstling. Mot massproduktion. Mot emigration. Norrland – Framtidslandet – fick nu den märkliga dubbelrollen som industrisamhällets orörda spegelbild – och samtidigt som dess pålitliga råvaruleverantör. Det man tolkade som norrländsk vildmark fungerade inte bara som en orörd motbild att hålla upp mot industrimiljöerna och de hetsiga och smutsiga städerna, utan också som en attraktiv motpol mot det småborgerliga livets alla krav. Ett frihetens rum, till skillnad från stadens övermöblerade (eller i industriarbetarnas fall, överbefolkade). Naturen här blev nu en viktig del i berättelsen om den svenska nationen, än viktigare efter unionsupplösningen 1905. Men det räckte inte att titta på bilder och läsa om fjällvärlden – den skulle upplevas på plats! Genom stärkande aktiviteter borde alla kunna komma i djupare kontakt med den svenska folksjälen. Kroppen och det sunda friluftslivet förhärligades. Att få möta och avbilda samer var en viktig del i den här typen av aktiviteter, vid sidan av curling och bobsleigh-åkande vill säga. Efter amerikansk förebild skapades Sonfjällets nationalpark 1909, och blev tillsammans med några andra Europas första. Det fanns en ambivalens i detta. Samtidigt som man önskade skydda ett stycke vildmark kallade man det för ”park”. Uppenbarligen fanns det gränser för omsorgen.
Staden och naturen blev nu varandras nödvändiga motsats-par. Turismen följde i järnvägens nylagda, och knappt inkörda spår. På sin väg norrut mot kurorter och sporthotell passerade tågen de nya stationsorter som samtiden betraktade som härdar för den ”smitta av dålig stil och okultur”, som man ansåg hade spridit sig från storstäderna. På en prydlig liten ort som Sveg såg föreningen Härjedalsslöjd det som sin uppgift att hålla fram förebildligt, men arbetskrävande, äldre hantverk för arbetare och allmoge att reproducera i hemmet. Syftet var i grunden stabiliserande, att inympa kärlek till den egna täppan och att motverka industrisamhällets nya rörlighet och revolutionära tendenser.
”Vad som skissats upp hittills är den period då Norrland blev till i andras ögon. Frågan är då, när blev Norrland så att säga till i sina egna ögon?”
En motsägelsefull bild skissas upp. Ett av Härjedalsslöjds spadatäcken från 1910-talets alla vävkurser skulle kunna tas som symbol för utvecklingen. Två motstående sidor. Båda utförda av samma varp och väft, men som varandras spegelbilder – varav en taggigare i konturerna.
Efter ett besök i Åre beskriver samhällsdebattören – och dåtidens mest välformulerade influerare – Ellen Key sina intryck: ”I mitt eden fattas icke blott allt som bör fattas: där finnes även allt som bör finnas. Blåa, snöstrimmade fjäll och långsträckta, skogbevuxna höjder bildar en linieskön mur omkring lustgården…”
Till skillnad från många av sina medresenärer ger Ellen Key dock intryck av att ha insett att vad man till slut fann redan hade börjat förändras, och att turistindustrin i sig själv påskyndade processen. Hon fortsätter: ”För hvarje år komma till Norrland allt fler små själar, som störa den stora friden… Liksom redan Norrlands skogar rusat ut för dess älfvar, så komma också dess berg att brytas… Öfver de vida vidder, där renhjordarna betat, skola lokomotiven flåsa fram i alla riktningar. Och Noaks ark – den kallas nu för tiden turisthotell – skall fastna än här än där på bergstopparna!” (1897–1898)
Bilden delas av handlaren, tillika Härjedalens Fornminnesförenings grundare, Erik Fundin, som – med sin annars så vassa penna – uppgivet skriver från Funäsdalen: ”Som tjugoårig yngling vandrade jag en midsommardag på en skogsstig i Härjedalens fjälltrakter, där vid den tiden ännu ingen bolagsyxa anställt förödelse. Väldiga urskogstallar och granar reste sig skyhögt sida vid sida med vackra hängbjörkar… Fyrtio år hade förflutit, innan jag blef i tillfälle att åter besöka den nyss skildrade idylliska platsen. Men huru hade ej allting nu förändrats! Borta voro de höga barrträden; de hade flutit utför Ljusnan till sågverken vid havet… Jag satte mig åter på en sten, men denna gång för att gråta – gråta öfver det förlorade paradiset!” (1917)
Bortom författarnas bibliskt färgade rader anas redan apokalypsen.
Det fanns alltså en dubbelhet i exploateringen av det norrländska landskapet – dels som projektionsyta för drömmar – och som plats för deras förverkligande i form av upplevelser och förströelse – dels som producent av olika naturresurser.
För att området fortsatt skulle framstå som både attraktivt och möjligt att kommersialisera på samma gång, krävdes att såväl landskapet som dess befolkning såväl objektifierades som anonymiserades. Det vill säga ignorerades till förmån för bilden av den ”orörda” naturen, ett fingerat landskap som har varit lättare att hantera ur exploateringssynpunkt.
Det moderna samhällets utopiska visioner innebar en ny syn på både platser och de människor som förväntades bebo dem. Turismen fick en allt viktigare roll under 1900-talets moderniseringssträvanden – och har förändrat de olika lokalsamhällena i grunden. Kännetecknande för modernismen är idén om icke-platser, att samhällen rationellt kan planeras genom likformighet och standardisering. Ett exempel på detta är den statliga fritidsutredning som 1975 fastställde behovet av vissa ”primära rekreationsområden”. I vår egen region utsågs Härjedalsfjällen och Åre-Duved som lämpliga för storskalig utveckling.
Typiskt nog frågades inte i de här sammanhangen efter ortens historia eller lokal kunskap, och följden har blivit förlusten av platskänsla – en anonym och tillskapad ”fjällvärld”, med allmänna karaktärsdrag, som i dag kan marknadsföras och förses med nya namn av exploatörer och besökare, platser som inte kan hittas på någon karta: Funäsfjällen, Funäs, Brukis, Bruks… På den modernistiskt präglade turistorten rör sig idag postmoderna besökare, som inte nödvändigtvis är lojala mot vare sig platsen eller dess invånare. Det är turistens subjektiva upplevelse som nu står i centrum, och besöksnäringens uppgift att bekräfta denna. I de så kallade fjälldestinationernas magasin och på sociala media ser vi unga personer, klädda för prestation, sällan med koppling till lokalsamhället. Deras syfte är dock främst säljbarhet, ansikten för vandrare, skidåkare och stugägare – och kanske turistentreprenörer själva – att identifiera sig med. Kanske ingjuter de hos besökaren trots allt en slags känsla av identifiering med platsen. – Notera dock att det är känslan som skall bekräftas. Om den sedan har baserats på verkliga omständigheter verkar vara oviktigt. Lokalbefolkningen tycks nämligen inte ha tillräckligt ekonomiskt gångbara ansikten för att representeras i det här sammanhanget.
Och där står vi idag. Vad som skissats upp hittills är den period då Norrland blev till i andras ögon. Frågan är då, när blev Norrland så att säga till i sina egna ögon? Jag är rädd att vi under de sista hundra åren har kommit att internalisera Norrlandsbilden, att den har blivit vår egen. Och att vi själva blivit väldigt duktiga på att tillhandahålla de bilder som marknaden efterfrågar. Det vill säga vi har införlivat andras tankar om och värderingar av oss själva, och att vi i avsaknaden på berättelser att identifiera oss med har börjat tradera beskrivningar som inte ens är sanna, och som baseras på bristande kunskaper i norrländsk historia och erfarenhet.
”Lokalbefolkningen tycks nämligen inte ha tillräckligt ekonomiskt gångbara ansikten för att representeras i det här sammanhanget.”
Men den dag skall komma när de fabricerade berättelserna om lokalsamhället äntligen upplevs som tomma på innehåll, i vintermagasin efter sommarmagasin, vid fjälldestination efter fjälldestination. Vad skall de då ersättas med?
Det går redan att notera tecken på motstånd mot de rådande villkoren. Pojkar som imiterar de vuxna männens sätt att klä sig, i neonställ och med hörselkåpor uppe på skulten. Som signalerar vem som egentligen tillhör lokalsamhället, och vem som inte gör det. EPA-traktorkidsen i Funäsdalen som under pandemin vevade ned rutorna och skrek åt stockholmarna att åka hem. Det vill säga – vi är the locals och ni är de andra, de tillfälliga. Det går att förstå detta, och sympatisera eller inte sympatisera med uttrycket. Vilka berättelser, bilder och föreställningar traderas i den här gruppens idéer om ”riktiga” norrlänningar? På min fråga om hur en man i Härjedalen skall vara fick jag av en högstadiekille svaret att ”han ska va dryg”. Var det den historiska erfarenheten som avsågs? Som de gamla sjunga pipa de unga sägs det ju… När Norrlands historia kanske snarare handlar om en viss möjlighet att leva på det sätt man själv valt — och om en strävan för att överleva, men i gemenskap med andra? Där arbetsförmågan var viktigare än alla andra egenskaper, på gott och på ont.
En gång hade hembygdsföreningarna och de små museerna en avgörande roll när lokalsamhället skulle beskrivas. Vilken position skall man idag ta på den här typen av platser? Skall man välja sida i konflikter? Engagera sig i politiska frågor? Bli aktivister?
Vilka frågor skall lyftas?
Är det till exempel demokratiskt problem att samhället töms på unga människor, som aldrig återvänder – och kan det ha att göra något med den historiska självbilden? Kan man anta att samhället gör något med unga människor, som inte kan relatera till vad som skrivs om orten, om en själv, eller till de bilder som väljs ut åt en? Får det i urvalet av bilder och beskrivningar av Jämtland och Härjedalen också ingå både komplicerade och historiska frågor om miljöpåverkan, ekonomisk utsatthet, utanförskap och gränsöverskridande uttryck? Vilka utställningar skulle krävas då? Går det att förstå att där egentligen bultar hjärtan i bröstet på utställningsdockorna i sina vackra dräkter?
En hembygdsgård är en arena med små resurser, som bör användas klokt. Vi är inte bundna av de moraliska riktlinjer för verksamheten som tecknades upp för över etthundra år sedan! Vi kan visa att det finns förebilder att hitta i historien, om man inte hittar dem i nuet – eller kanske inte är inkluderad i sitt eget samhälle eller ens i sin egen familj. Att det finns människor som gått före, som brottats med svåra frågor och livsval, på samma plats, i ens egen by. Föreningen kan erbjuda alternativa berättelser, andra bilder och nya perspektiv, än den helt dominerande idén om ens egen på förhand givna plats i den lokala turism-ekonomin eller om Norrland som en svår plats man varit tvungen att lämna.
Vad hittar vi när vi bara börjar skrapa litet på den förhandenvarande, historiska ytan i Härjedalen? Fyndet av en samisk nåjd begravd i en nordisk kvinnodräkt på 1100-talet. En kort marginalanteckning om en så kallad hermafrodit som levde i Bruksvallarna under 1700-talet. Ett domstolsprotokoll om en samisk kvinna från Helags som dömdes till döden för brist på kvinnlig underdånighet och häxeri. En berättelse om en nybyggare i Lillhärdal som under tidigt 1800-tal uppvaktade andra män. Kvinnliga möbelsnickare och forbönder. Ett cirkussällskap med en resande ”kraftkvinna”. Interneringsläger för politiska fångar. Judiska och politiska flyktingar. En konstnärlig visionär, för vilken ridån mot det kommande livet redan dragits undan. Två bröder som kommer överens om att sluta dricka. En ung pojke som tar sitt liv.
Inse att den som äger berättelserna i ett samhälle – och den som fattar beslut om vilka bilder som skall reproduceras idag och sedan bevaras för framtiden – också äger makten på samma plats.
Är det du? Inte? Vem i så fall?
Ola Hanneryd är museichef vid Härjedalens Fjällmuseum och kommunantikvarie. Han har tidigare varit verksam hos L. Markström Bygg- och Restaureringskonsult AB i Härnösand och som biträdande länsantikvarie i Jämtlands län. Museet nominerades 2019 till utmärkelsen Årets museum, bland annat för arbetet med att vidga bilden av fjällvärlden och Härjedalen.
