En bonde med smak för det ljuva livet

Text: Elisabet Aagård
Foto: Anneli Åsén

Rosalackerade tånaglar och Birkenstocksandaler. Det låter som vilken fancy tjej 30+ som helst. Förutom att den här också hanterar 1,2-tonstjurar till vardags. Möt Agnes Jörgensen, den nya generationens bonde.

– Tidigare har vi haft dem i plåtskjulen som du ser där borta, men eftersom de väger uppemot 1,5 ton blir skjulen alldeles tillknycklade när de kliar sig och håller på.

”De” som Agnes Jörgensen refererar till är de 10-tal tjurar som bor på gården. Just nu är de och gårdens alla kor, kvigor och kalvar ute på bete, stallarna är tomma. På gården råmar för dagen bara den grävare som hjälper till att styra upp grunden till tjurarnas nya hem.

Hon är född och uppvuxen här på gården i Slåtte. Det var aldrig någon särskild tvekan om att hon skulle ta över när det väl var dags, hon var den i syskonskaran på tre som verkligen var intresserad under sin uppväxt. Generationsväxlingen skedde för något år sedan och numera är det pappa Anders som får arbeta för Agnes, och inte tvärtom.

Så långt låter hon som en ganska klassisk bondmora. De andra två syskonen flög iväg, kvar blev Agnes, med fotriktiga skor och händerna beslutsamt placerade i sidorna. Förutom att Agnes Jörgensen är bondmoran som vill ha extra allt. En med en kandidat i ekonomi, för att det kan vara ”bra att ha” där på gården. Och framför allt för att det är bra att ha flera ben att stå på, för att inte låsa sig till vad som är. Och först lite testjobb på både Länsförsäkringar och LRF innan hon slutligen tog över gården i april 2022.

– Vissa dagar undrar jag ju om det blev rätt, när det är djur som rymmer… Det kan vara svårt att ha planer efter jobbet, man har ständig jour. Det kan vara svårt att vara ledig när man är hemma, vi behöver resa bort för att jag ska känna att jag är helt ledig. Å andra sidan jobbar jag inte för att vänta på att få ha semester, jag får panik av den känslan!

Och det är väl här nytänket kring själva jordbrukeriet börjar anas. Hur det mitt i det traditionstyngda verkar en person som inte alls nöjer sig med konventioner, traditioner och den livsstil som bonden har att förhålla sig till. Livsstil, jovisst, men livet bjuder ju på mer än att bara vara bonde.

Jag är gärna med och diskuterar och påverkar, men politiker ska jag inte bli

Agnes berättar om hur hon – nyss hemkommen från Stockholm – värdesätter den lediga tiden, att uppleva kultur och äta god mat. Att resa! Om hur viktigt det är att stänga av i slutet av dagen, att ta helg. Hur pappa Anders hoppar in när det behövs och om vikten av att kunna ta ledigt någon vecka i januari. Och det här sticker ut i sammanhanget.

– I min bransch skrattar de åt att jag kommer in som ung med ett helt annat tänk. ”Så mycket kan du inte vara ledig!” Den äldre generationen gör kopplingen att om man jobbar dygnet runt är man en duktig bonde. Men jag tänker att om jag kan göra samma sak, men på färre antal timmar, då tjänar jag ju mer på det. Visst det är en livsstil, men är också ett företagande. Och jag vill hinna göra annat också.

Som att åka skidor, träna och resa. Hinna med livet för att hitta motivationen till jobbet. Hon berättar om ett möte med Jordbruksutskottet, en ordförandekonferens för Sveriges nötdjursproducenter som hon varit på. Där hon lyft det faktum att hennes generations lantbrukare kommer att ställa högre krav på sin situation.

– Vi är inte beredda att jobba dygnet runt för inga pengar. Jag kommer inte att producera livsmedel för att vi ska upprätthålla självförsörjandegraden i Sverige, inte skänka mitt liv till det, om det inte får kosta något! Jag ställer andra krav på livet.

Hon återvänder flera gånger till att berätta om olika påverkansträffar gällande lantbruk. Hon är på plats. Sticker ut hakan och tycker saker. Borde kanske bli politiker?

– Jag har faktiskt fått frågan några gånger, men nej, jag ska vara precis där jag är. Jag är gärna med och diskuterar och påverkar, men politiker ska jag inte bli.

Agnes fötter säger egentligen allt. De är nedstuckna i ett par Birkenstocksandaler och är gråa efter arbetet med grusbädden som ska ligga till grund för det nya tjurstallet. Det som bryter av i dammet är de högblanka, rosalackerade tånaglarna. Intresset för hälsa återspeglas dessutom i hennes företagande. Hennes lite drygt 200 djur får beta, här serveras inget kraftfoder för att de ska växa bra. Hon vill hellre tjäna pengar på kvaliteten. Slakten sker sedan 2018 på gården, Agnes vill veta att allt går rätt till.

– Det är kul att kunna ha hela ledet, från födsel till slakt på grund av olika saker. Att skicka iväg dem till ett annat slakteri är jobbigt. På det här viset är vi med dem hela vägen, jag vill att det ska vara harmoni genom deras liv.

Köttet säljs som köttlådor, främst till privatpersoner som återkommer år efter år. Agnes börjar reflektera kring hur mycket i trakten som är odlat och producerat på gårdarna. Glass, ekojordgubbar, chokladpraliner, halloumi. Närodlat och många gånger ekologiskt. Om Agnes står för köttet kan hon köpa grönsaker av någon som är bra på det, att vara helt självförsörjande tar för mycket kraft.

– Jag vill kunna sälja kött som jag själv kan stå för! Det här är så naturligt det går att få nötkött. Det är ett livsmedel som har positiv, inte negativ effekt, som är bra för hälsan och klimatet. Vi pratar sällan om det som bönder, men jag brinner för det som går att påverka!