Hembygd: Radikal potential bortom kapitalismen

Text: Samantha Ohlanders
Foto: Anneli Åsén

Jag tänker på hembygd. Jag tänker på hembygdsföreningen, hembygdsgårdarna, hobbyforskarna. På bevarandet. En längtan efter det romantiskt rurala, pastorala. Drömmen om något som inte längre existerar, kanske aldrig har existerat utanför nationalromantikens fantasier. Jag tänker på nostalgi. Jag tänker på protektionism.

Jag tänker på hembygd. Jag tänker på landsbygd. Fram till början av 1800-talet bodde och arbetade 90 procent av Sveriges befolkning på landsbygd, det var normen. Men i takt med industrialiseringen ökade behovet av arbetskraft i staden och på så sätt försköts normen till att bli urban istället för rural. Jag tänker på vem som äger blicken. Vem som äger tolkningsföreträdet. Jag tänker på att det finns vinnare och förlorare. För att det urbana ska kunna fortsätta associeras med innovation, kreativitet och utveckling så behöver den en motsats. Det rurala måste framstå som ett sämre alternativ, en plats i förfall. 

Jag tänker på hembygd. Jag tänker på konsekvenserna av den urbana normen och våra förutfattade meningar om platser och människorna som befolkar dem. Bakåtsträvarna. De som blev kvar. När jobben och pengarna finns någon annanstans. Urbanisering som någon slags naturlag. Allt mer makt flyttas till centrum. Samla så mycket som möjligt på en plats. Effektivisera genom att centralisera. Jag tänker på de som inte följer den här strömmen, som inte flyttar till städerna, de som bor på landsbygd. Att de får mindre kontakt med maktcentrat och i förlängningen mindre inflytande över resursfördelningen. Det vill säga, vårt samhälle blir mindre demokratiskt. 

Jag tänker på hembygd. Jag tänker på en inneboende radikal potential. För i kapitalismens frammarsch har rationalitet och effektivisering varit motorn som fått världen att snurra. Centralisering har varit en naturlig konsekvens i samhällsutvecklingen. Och hållbarhet har fått underordna sig för devisen att producera mer för att kunna sälja mer för att öka omsättningen och vinsterna. Jag tänker på att vi har kommit till en punkt där det inte längre är rimligt att fortsätta i kapitalismens ständigt accelererande tempo. Där ekonomiska vinster ställs mot en framtid där vi som art överhuvudtaget ska kunna existera. Vi behöver hitta andra vägar bortom kapitalismens, andra värden bortom det ekonomiska, bortom den ständiga tillväxten. 

”Jag tänker på att bo utanför centrum är att ta kliv i en annan riktning”

Jag tänker på hembygd. Jag tänker på motstånd. Jag tänker på att bo utanför centrum är att ta kliv i en annan riktning. Att ta kliv bort från kapitalismens effektiviseringsiver. Att välja platser som i samhällets ögon betraktas som olönsamma. Att tro på något annat än pengarna. Att välja andra värden än det rationella. Att välja det relationella. Det är att göra motstånd. Jag tänker på att vi som befolkar dessa platser kanske har kommit till insikt om något som kommer bli avgörande i hur vi organiserar oss bortom kapitalistiska strukturer. Kanske har vi förstått att relationer bygger starkare trådar mellan människor och platser än effektivitet och ekonomisk tillväxt.

Jag tänker på hembygd. På ordets faktiska innebörd. En bygd som omger hemmet. Ett närområde till den plats du kallar hem. Vilket i princip skulle innefatta allas våra platser. Alla vi som har privilegiet att ha en plats att kalla hem. Det tar bort något av det längtansfulla skimret som omger ordet, men kanske gör det också ordet mer relaterbart. Vi är alla del av en hembygd, ett lokalsamhälle där vi har ett ansvar över platsens utveckling och en möjlighet att konkret påverka vad som sker på den. Jag tänker på att hur vi formar vårt lokalsamhälle skulle kunna vara en metafor för hur vi bygger ett samhälle i stort.

Jag tänker på hembygd. Jag tänker på längtan. Jag tänker på att kärlek och ansvar går hand i hand. På att värna om en plats också är att ta ansvar över vad som sker på den. Över människorna som befolkar den. 

Jag tänker på hembygd. Jag tänker på hopp.

Samantha Ohlanders är folkmusiker och kompositör från Järvsö i Hälsingland. Krönikör för Arbetarbladet, DalaDemokraten och Hälsingetidningarna. Har turnerat med föreställningarna Fäboland, Nationalparken och nu senast med Landsbygdsupproret. Varit sommarvärd 2018 i radioprogrammet Sommar i P1 tillsammans med kollegan Sara Parkman.