Text: Svein Frisvoll
Foto: Anneli Åsén
– därför är landsbygdsbilden annorlunda i Norge
I Norge är landsbygderna fortfarande en stark politisk kraft, det är en politisk dimension som ingen norsk politiker kan ignorera. Om du gör det är risken att förlora stor (t.ex. EU-valkampanjen 1994). Om du däremot lovar en ”ny giv” för Distriktsnorge* tenderar du att vinna val (t.ex. Støre-regeringen 2021-). Det finns flera anledningar till att det är så. En av dem, som är lätt att förbise, är att det är landsbygden och Distriktsnorge som är de normskapande myterna som definierar ”det norska”. Detta ger landsbygderna i Norge en helt annan makt att sätta den politiska agendan än de svenska landsbygderna. Varför är det så?
Trots våra många likheter har Norge en helt annan historia än Sverige. Detta är betydelsefullt eftersom historien är viktig för hur och vilka nationella myter som byggs. De historiska skillnaderna blir tydliga om man besöker huvudstäderna och jämför deras olika monument över statsmakten: parlament, slott, statyer och paradgator. I somras tog jag och mina två pojkar på 13 och 10 år en roadtrip genom stora delar av Skandinavien. Första stoppet var Oslo. Här gick vi längs paradgatan Karl Johan, uppkallad efter den svenske kungen Karl Johan XIV, som också var Norges kung Karl III Johan från 1818. Vi tittade på Stortinget och det norska slottet och vi tittade på statyerna längs med paradgatan. Den majestätiska och militärt befallande statyn av kung Karl Johan till häst och den andliga norske “nationsfadern”, författaren Bjørnstjerne Bjørnson.
*motsvarande Landsbygdssverige.
”I en period av växande ovilja att underordna sig ett annat lands statsöverhuvud gällde det att hitta symboler som representerade ett självständigt Norge – det genuint norska, det som inte präglades av vare sig den danska eller svenska monarkins institutioner.”
Vi körde sedan vidare till Köpenhamn och så småningom norrut igen via Stockholm. I båda städerna fick pojkarna en överraskning: det norska parlamentet och det norska slottet var som små uthus jämfört med motsvarande nationella monument i Sverige och Danmark. Var fanns statyerna av norska militära krigarkungar till häst? Det fanns trots allt en staty av en svensk kung utanför det norska slottet, då borde det väl åtminstone ha funnits en staty av kung Olav V eller kung Harald V på om inte på en fullblods militär kavallerihäst, så åtminstone på en islandshäst eller en fjording, tyckte pojkarna. Och ännu värre blev det för dem när de fick höra att Norge i Kielfördraget från 1814 gavs till kungen av stormakten Sverige som ett personligt krigsbyte från kungen av Danmark.
Även om Norge under tiden från 1380 fram till unionsupplösningen 1905 var en del av personalunioner och inte en koloni helt underställd en främmande statsmakt, så genomgick Norge på 1800-talet en avkolonisering. I en period av växande ovilja att underordna sig ett annat lands statsöverhuvud gällde det att hitta symboler som representerade ett självständigt Norge – det genuint norska, det som inte präglades av vare sig den danska eller svenska monarkins institutioner.
Kungahusen var under den här tiden främst intresserade av vad som gav intäkter för att finansiera dyra krig och kostsamma nederlag: den norska kusten och möjligheterna att skeppa ut fisk, timmer och malm. Kungahusen var också måna om huvudstaden och dess statliga institutioner, liksom om residensstäderna och deras roll i att utöva kunglig makt. De var intresserade av de institutioner som utbildade den offentliga förvaltningen, och de var intresserade av att bygga monument som påminde deras undersåtar om hur mäktiga statsöverhuvuden de var. Allt detta, som vanligtvis definierar ett lands etos, var i Norge oupplösligt kopplat till utländsk överhöghet, särskilt den danska.
Vad kungahusen inte brydde sig om (annat än kanske som ett problem i skatteindrivningen) var den självägande och självförsörjande bonden. Särskilt i de delar av landet med ett landskap som saknades i Danmark: berg och fjordar. På så sätt blev de norska landsbygderna och naturlandskapet en lämplig och kraftfull symbol i kampen för nationell självständighet.
Varför fick inte landsbygderna samma starka ställning i nationalmyten i Sverige? Som en europeisk stormakt som gick segrande ur de sista militära konflikterna som formade det moderna Europa under enväldets tid, behövde Sveriges nationella strateger aldrig gå igenom en sådan avkolonisering som i Norge. Den svenska eliten behövde aldrig kasta av sig en centralmakts symboler och bilder för att hitta på nya symboler och myter som var oskyldiga till det de ville bli fria från. Jag tror att detta är, om inte hela förklaringen, så i alla fall en viktig del av förklaringen till varför det är huvudstaden och huvudstadens kultur och monument som är bilden av ”det svenska”, och varför det är det urbana Stockholm som är ideal i Sverige och ger makt och legitimitet åt de frågor som rikspolitiken sysslar med. Medan här i Norge är det landsbygderna, det obebyggda naturlandskapet och livet på landsbygden som är den dominerande mytiska bilden av ”det norska” och idealet vi speglar våra liv mot i Norge. Detta ger landsbygderna stor makt i norsk politik. En bra politik för landsbygderna har uppfattats som att ta hand om det som gör Norge till Norge. Men detta håller förmodligen på att förändras. Det börjar bli ganska många år sedan 1905, även i Norge.
Svein Frisvoll, samhällsgeograf och direktör för Ruralis – Institutet för rural- och regionalforskning i Trondheim.
