Text: Po Tidholm
Foto: Anneli Åsén
Det var mitt under den pågående pandemin och jag skulle köpa en ny soffa. Men den färg jag ville ha var restnoterad och leveranstiden satt till minst ett halvår. Alla ville ju uppdatera sin heminredning då. På Blocket fanns däremot exakt den jag letade efter så jag tog släpvagnen, körde till Stockholm och ut på Värmdö för att hämta upp den. Det var dammig vårvinter, släpljus och vinterns grus och sand knastrade under däcken. På uppfarten stod en flyttbuss parkerad och inne i villan stod bara soffan kvar. Den sista möbeln, den som inte skulle med.
Min känsla under pandemin var att normerna var i upplösning. När jag tänker tillbaka på den där tiden inser jag att det var en ljus tid, en tid av möjligheter. Jag har aldrig sett så positivt på framtiden som just då. Det var som att alla vi som framhärdat i landsbygderna och dessutom lyft fram dess förtjänster fick något slags revansch till slut. Jag var aldrig – kanske för att jag inte var så rädd för viruset – särskilt upprörd över alla stadsbor som inte kunde avstå påsken i fjällen. Men jag var desto mer road av debatten som följde. Alla som nu plötsligt hävdade att rätten att vara ”på landet”, att få besöka sina uppväxtmiljöer, hemorterna, släkten, vännerna, platserna där de lekt som barn, var en del i själva svenskheten. Alla som nu plötsligt insåg landsbygdernas förtjänster och stadens nackdelar när det mesta stängde ned, det glesnade mellan borden och arbetsplatserna blev tysta och tomma. Och hur vi andra, utanför städerna, levde våra liv som vi alltid gjort.
Familjen med soffan hade fått nog av stan. Mannen, som jobbade med reklamfilm, hade inte varit inne på kontoret i city på ett år och kvinnan jobbade i vården. Det hade varit slitigt. Barnen hade haft tråkigt, träningarna och matcherna var inställda, och man hälsade inte på varandra längre. Så nu skulle familjen flytta. Långt bort. Villan var såld med förtjänst.
Fritidsintressena hade fått avgöra. Hela familjen älskade att cykla downhill. Valet hade följaktligen stått mellan Järvsö och Åre. I slutändan hade det blivit Duved. Där fanns det ett hus att köpa, skola till barnen och jobb för dem båda.
Jag lastade soffan och körde hemåt med en barnslig känsla av att ha vunnit över den urbana normen, att ha kalasat på resterna av den stockholmska medelklassens döende livsstil. Familjen skulle städa ur det sista och strax åka de med.
Bara någon månad senare kom nya siffror över hur pandemin förändrat flyttmönstren. Sedan mitten av 10-talet har flyttnettot varit tilltagande negativt i de tre storstäderna. Fler som flyttar ut än flyttar in. Pandemin kom som en katalysator och förstärkte dynamiken. Landsbygdssverige jublar. Men bryter man ned statistiken ser man att de flesta flyttar till nästa kommun. Eller till en näraliggande mellanstor stad. Faktum är att landsbygdssverige fortsätter att minska i befolkning, bara något mindre än tidigare.
Men en kurva sticker faktiskt ut, och soffsäljarna ryms i den statistiken. För de verkliga vinnarna i flyttkarusellen är just platser som Järvsö och Åre, orter med ett tydligt livsstilserbjudande.
På ett ytligt plan kan detta faktum ge platsmarknadsföringens hejiga konsulter rätt. Platserna vinner för att de gjort sig attraktiva och kan leverera på sitt erbjudande.
Det kan mycket väl stämma, för ett visst segment. I Åre och Järvsö kan man kombinera ett lyxigt vardagsliv med fartigt friluftsliv, och ändå gå på restauranger och träffa andra som är precis som en själv. Barnen kan få ekomat i arkitektritade skolor och det finns elbilsladdare på torgen.
”Attraktivitet borde vara en subjektiv sak, men på något märkligt sätt ser alla ändå samma sak framför sig”
Jag tänker att dessa platser är öar. Undantag. Och därför i någon mån faktiskt inte värda att diskutera.
Ändå lever vi i landsbygderna under de goda exemplens tyranni. Det finns en föreställning om att attraktivitet är något slags generell och duplicerbar kvalitet. Och det är underligt egentligen, för som samhälle har vi i många avseenden kommit längre än så. Visst finns det vanföreställningar om en fungerande meritokrati, men de flesta vet också att strukturer, individuella färdigheter, klass och etnicitet spelar in när det handlar om en människas möjlighet att nå framgång. Men när det kommer till platser verkar många fortfarande tro att allt är möjligt. Att Strömsund kan bli Åre eller att Alfta kan bli Järvsö, och följaktligen – det är en logisk följd av resonemanget – att de förlorande platserna får skylla sig själva för att de inte lyckas lika väl.
Sedan måste man komma ihåg: Åre är en förort till Stockholm, en plats där urbana människor lajvar landsbygd med allt vad det innebär av funktionsplagg, kashmirsockor och fyrhjulsdrivna elbilar.
Det hade de kunnat få hålla på med bäst de vill, om det nu inte samtidigt varit så att orter som Åre upplyfts till norm och rättesnöre och regionens själva kronjuvel. Gentrifieringen, det vill säga höjda huspriser och påföljande undanträngning, är en sak. Värre är att tolkningsföreträdet glider landsbygdsbefolkningen ur händerna. Attraktivitet borde vara en subjektiv sak, men på något märkligt sätt ser alla ändå samma sak framför sig.
Pandemin gav oss ingen grön våg. Men jag fick i alla fall en soffa.
Po Tidholm är journalist och författare, bosatt i Hälsingland. Sedan mitten av nittiotalet har han jobbat med stad/land-frågor, regionalpolitik och rurala samhällsfrågor i diverse format. Det har blivit böcker som ”Norrland” och ”Läget i landet”, SVT-serien ”Resten av Sverige” och hundratals artiklar i DN och andra tidningar. Sitter i styrelsen för Statens Kulturråd och hörs ofta i Spanarna i P1.
