Text: Lars Trägårdh
Foto: Sofia Runarsdotter.
Berättelsen om Sverige blir effektiv först när den ges en narrativ båge och en inre moralisk och politisk logik. Att enbart erbjuda ett löst sammansatt smörgåsbord av kräftor, köttbullar, surströmming och snus, kryddat med lite jämställdhet, barns rättigheter och luddigt tal om mångfald och mänskliga rättigheter är inte tillräckligt. Så låt oss dyka ner en bit djupare.
Kampen om vem som skriver berättelsen om en nation är inte bara bestämd av goda intentioner utan är i högsta grad beroende av de narrativ som redan existerar. I Sveriges fall har detta inneburit en berättelse om ett samhällskontrakt och en kultur som inte bara finns utan som även framstår som ganska märklig, till och med extrem.
I konkreta termer har detta kommit till uttryck i iscensättandet av ett projekt som konsekvent och radikalt bygger på alliansen mellan stat och individ – ett samhällskontrakt som jag benämnt den svenska statsindividualismen.
Utmärkande för detta samhällskontrakt är den höga tillit som utmärker Sverige och övriga nordiska länderna. Denna är i sin tur kopplad till en stark betoning på lagbunden ordning, det skötsamma arbetet, medborgarskap, individualism och en positiv syn på statens centrala roll för hur det svenska samhället faktiskt är uppbyggt via lagar och institutioner.
Vi ser detta i vår familjepolitik och i vår skattelagstiftning, men även i våra värderingar. Ser vi till resultat från den Tillitsbarometer som jag genomför med kollegor, visar det sig att svenskar, när de tillfrågas om vad som är viktigt för att räknas som svensk, i väldigt låg grad betonar etniska egenskaper som att vara född i Sverige eller att ha svenska anfäder. Men nästan alla betonar vikten att följa svenska lagar och regler. Dessa resultat ser vi även i internationella undersökningar som PEW institutet i USA genomför. Sverige sticker ut även i detta avseende i globala jämförelser. Resultat från Tillitsbarometern visar också att när man frågar om vad som är viktigt för att uppfatta en annan person som pålitlig så sticker det skötsamma arbetet ut.
Men berättelsen om Sverige har gradvis efter andra världskriget komplicerats av en annan berättelse, nämligen den om Sverige som en moralisk stormakt, som ett världssamvete.
Till del är detta en effekt av Sveriges agerande under andra världskriget. Järnhandeln med Hitler, transiteringen av tyska trupper genom Sverige till Norge, avogheten mot att ta emot judiska flyktingar, detta och mer skapade bland många en känsla av olust och skam, att Sverige hade en skuld att betala av. Med portalfigurer som Dag Hammarskjöld och Olof Palme kom med tiden en idé att växa fram, både i Sverige och utomlands, att Sverige hade en speciell roll att spela i FN, i internationella åtaganden för fred och bistånd. SIDA blev en konkret symbol för detta åtagande. På samma sätt som välfärdsstaten, jämställdheten och barnens rättigheter blivit en viktig del av svensk nationell identitet, så kom berättelsen om Sverige som en moralisk stormakt också att etableras som en aspekt av den moderna Sverigebilden.
Länge var det nog också så att de flesta inte såg något större problem med att det fanns två parallella berättelser om Sverige. Framställningarna uppfattades nog som nästintill synonyma även om den ena handlade om inriket och den andra om utriket. Den grundläggande moraliska logiken kunde tyckas vara densamma. Man strävade efter frihet och rättvisa i Sverige, så man byggde en välfärdsstat. Och man arbetade för frihet och rättvisa i ”den tredje världen”, så man investerade i biståndspolitik, pläderade för mänskliga rättigheter, stödde FN, och skrev under internationella konventioner.
Men vid närmre betraktande visar det sig att de bygger på helt skilda logiker. Det svenska samhällskontraktet i form av folkhemmet bygger på medborgerlig ömsesidighet, på villkorad altruism och det skötsamma arbetets primat. Den moraliska stormakten bygger på föreställningar om universella mänskliga rättigheter, en villkorslös altruism, välgörenhet och bistånd. Folkhemmet förutsätter nationalstatens avgränsade universalism; den moraliska stormakten betonar det gränslösa och post-nationella. Folkhemmet bygger på gnetig demokratisk politik och ett nollsummespel där utgifter begränsas av skatteuttag. Mänskliga rättigheter-logiken utgår ifrån juridiskt bindande rättigheter som är frikopplade från kostnadshänsyn.
”Men berättelsen om Sverige har gradvis efter andra världskriget komplicerats av en annan berättelse, nämligen den om Sverige som en moralisk stormakt, som ett världssamvete.”
Hur hamnade vi här? Länge var motsättningarna dolda på grund av att de två modellerna projicerades i skilda geografiska rum. I Sverige gällde villkorad altruism, ömsesidighet, skötsamt arbete och gränser, utomlands gällde villkorslös altruism, välgörenhet och gränslöshet. Men med de stora flyktingvågorna kom utlandet till Sverige, och plötsligt kolliderade logikerna i samma geografiska rum.
Men det var också så att något skedde i Sverige och världen i början av 1990-talet som gjorde att berättelsen om det nationella samhällskontraktet som den svenska socialdemokratin så framgångsrikt gjort till sin egen kom att försvagas. I kölvattnet av den ekonomiska kräftgång som påbörjas efter oljekrisen 1973 och slutar i en fullblodig kris i början av 1990-talet, tappar Socialdemokraterna förtroendet för det egna projektet. I stället seglar nyliberalismen upp som en potent kraft med nya visioner där marknaden, valfriheten och det fria näringslivet utmanar den sklerotiska ”socialstaten”. I förlängningen hägrade historiens slut och det globala marknadssamhället triumf.
Även från vänster blåste nya vindar, där den stark-starka staten ifrågasattes av dem som pläderade för egenmakt och rörelsebaserad självorganisering. Influerad av östeuropeiska intellektuella härförare som Vaclav Havel introduceras två nyckelbegrepp i denna berättelse – ”civilsamhället” och ”mänskliga rättigheter”. Begreppen hade visserligen en längre historia, men som historiker som Samuel Moyn har visat var det de facto först nu som de fick sina genombrott i det offentliga samtalet. Sin politiska kraft fick de genom kritiken av nationalstaten och den korrupta realpolitiken. I stället pläderade man för en mer moraliskt ren ”anti-politik” med öppna gränser och ett globalt civilsamhälle.
Folkhemsberättelsen gick nu från att vara en retorisk ryggrad till att bli sedd som en otidsenlig nostalgitripp. I stället kom en ny, mycket mer förvirrad föreställning att dominera. Knappt en berättelse, utan snarare en ohelig allians av idégods där anti-etatistisk nyliberalism från höger blandades med postnationalism från vänster.
I denna process kom staten att bli det stora bondeoffret, med digra konsekvenser i dag. I den politiska polarisering som fångats i den retoriska motsättningen mellan globalister-nationalister, anywheres-somewheres, liberal demokrati kontra populistisk nationalism, har nationen och nationalismens faror kommit att överskugga det kanske viktigare, nämligen frågan om statens roll. Sedan början av 1990-talet har neoliberaler från höger vandrat hand i hand med såväl pragmatiska men visionslösa socialdemokrater i mitten som postnationella mänskliga rättigheter-förespråkare av öppna gränser inom den post-socialistiska vänstern.
Det förenande, universella och individuella medborgarskapet har nedgraderats. Från vänster har man splittrat via prioriteringen av mångkultur och identitetspolitik, från höger har man offrat det gemensamma genom sin preferens för valfrihet och marknad. Båda har bidragit till att såväl berättelsen om Sverige som bygger på ett gemensamt vi, som vår gemensamma, institutionella infrastruktur har slagits sönder.
Nu står vi inför ett splittrat Sverige, med social segregering och politisk polarisering, och en utveckling som lovar grindsamhällen för de rika, ghetton för fattiga, parallellsamhällen för de mångkulturella. Utan karta, utan kompass.
Lars Trägårdh är historieprofessor verksam i USA och Sverige. Hans forskning har bland annat rört det svenska samhällskontraktet, nationalismen, folkhemmet och välfärdsstatens historiska rötter, samt civilsamhällets roll för välfärd och demokrati. Han medverkar regelbundet i den offentliga debatten i Sverige.
