Text: Kristina Ernehed
Illustrationer: Ulla Granqvist
Urban norm, urbant tolkningsföreträde och territoriell maktordning är alla relativt nya akademiska begrepp som fungerar som redskap för att beskriva ett strukturellt förhållande och fördelning av makt mellan stad och landsbygd.
Med begreppet urban norm avses de värderingar och strukturer som medvetet och omedvetet gör staden och framförallt den stora staden till norm medan det rurala, alltså landsbygder och natur, blir det annorlunda och avvikande. De urbana platserna kopplas samman med positiva värden som till exempel modernitet, framgång och utveckling. De rurala platserna blir då automatiskt ihopkopplade med de motsatta värdena, till exempel omoderna, misslyckade och brist på utveckling. Utifrån detta uppfattas det som självklart vilka platser som anses som starka och värda att satsa på.
I likhet med genusordningen rör det sig om maktstrukturer som gynnar en viss typ av platser och därmed en viss grupp av människor. Makten kan handla om resursfördelning liksom möjligheterna att sätta dagordningen för vilka frågor som ska diskuteras och vilka beslut som ska tas.
Makt handlar också om tolkningsföreträde, om vad som är möjligt att ifrågasätta och vad som anses vara så normalt att det inte går att ifrågasätta.
Begreppet är dock inte homogent utan rymmer en bredd av definitioner och uttryck inom både det urbana och det rurala. Det verkar också på en glidande skala där det tätbefolkade överordnas det glest befolkade, vilket innebär att den urbana normen kan ha lika stark påverkan i en kommuns centralort gentemot dess landsbygder, även om centralorten i sig inte är stor. Som regel är det dock städer och främst stora städer som sätter tolkningsföreträdet.
Konsekvensen av detta blir att de urbana platserna och deras invånare hamnar i en överordnad position i förhållande till de rurala platserna och deras invånare. Det innebär att det skapas maktstrukturer vilket i sin tur påverkar vilka som får komma till tals och får påverka hur vårt samhälle utformas. Som följd av detta får inte alla platser och dess invånare likvärdiga möjligheter och förutsättningar att leva och utvecklas.
Begreppet urban norm ger oss alltså en maktanalys som visar konsekvenserna av hur stad och land värderas olika.
”Makt handlar också om tolkningsföreträde, om vad som är möjligt att ifrågasätta och vad som anses vara så normalt att det inte går att ifrågasätta”
Hönan eller ägget: centraliseringen och den urbana normen
Sverige är ett av de mest centraliserade länderna i världen där i stort sett all makt har placerats i huvudstaden. Där ligger de flesta myndigheterna och nationella kulturinstitutionerna, de stora mediehusen och där finns den politiska och ekonomiska makten. Jämfört med andra länder är det som regel en mycket större regional spridning och fördelning.
Centralisering och den urbana normen går hand i hand eftersom centraliseringen bygger på idén om att det finns en lösning eller modell som är optimal för alla, samt att koncentration av makt ökar effektiviteten. Följden av den hårda centraliseringen i Sverige blir att landets stora mångfald nästan helt försvinner. I stället för att utgå från länen och kommunernas olika perspektiv, historia och förutsättningar så görs en enskild stads förutsättningar, normer och kultur till det allmängiltiga, det blir den gemensamma berättelsen och det som ska funka för alla. Normen fortsätter sedan att reproduceras och förstärkas genom att detta blir de perspektiv som genomsyrar de olika maktinstanserna.
Att landsbygderna i Sverige blir underordnade blir också problematiskt sett ur ett samhällsperspektiv eftersom alla är beroende av landsbygd, oavsett var vi bor och gör. En tydlig beskrivning av detta finns i Hela Sveriges ska levas balansrapport nr 2 ”Hållbarhet i hela Sverige”. I den konstateras att Stockholm kräver 19% av Sveriges yta för att producera alla naturresurser som staden konsumerar samt 93% av Sveriges yta för att ta hand om stadens avfall och utsläpp. Samma förhållanden om än i mindre utsträckning gäller för alla städer. Städerna är alltså beroende av landsbygder och med det egentligen beroende av att landsbygder får samma förutsättningar att leva och utvecklas för att kunna uppfylla sin del.
Vilket de alltså inte får eftersom landsbygdernas perspektiv inte är tillräckligt starka för att kunna utmana det rådande urbana perspektivet.
Normen speglar inte verkligheten
”Sverige är det land som urbaniseras snabbast”, ”varje dag flyttar en busslast från landsbygd till Stockholm”, ”landsbygderna avfolkas”.
Detta är exempel på citat som ofta hörs i diskussionerna om Sveriges utveckling och uppfattas som en sanning. De ligger dock ganska långt från verkligheten, så hur ser det egentligen ut?
Idag bor det lika många människor på landsbygderna som för 25 år sedan. Avfolkningen har alltså avstannat. Den så kallade ”urbaniseringen” handlar om att det föds fler människor i städerna som följd av att det bor fler där. De senaste åren har dessutom utflyttningen från stora städer varit högre än inflyttningen.
Den så kallade ”urbaniseringen” ja. För hur är det egentligen med den? Jo, den ser väldigt olika ut beroende på vilken statistik och definition som används.
Enligt SCB bor 12% av Sveriges befolkning i landsbygder och 88% i tätorter eller städer. Det är denna statistik som brukar användas när det ”urbaniserade” Sverige beskrivs. Men tittar vi på den statistik som EU använder och som ligger till grund för deras strategiska program för jordbrukspolitiken så blir det en annan bild. Enligt den så bor nämligen 25% av Sveriges befolkning i landsbygder. Kliver vi upp ännu ett snäpp och ser till FN:s siffror så är Sverige knappt urbaniserat alls, då bor hela 76% av Sveriges befolkning i landsbygder.
Skillnaderna ligger i vilka definitioner som används, enligt SCB är en tätort en sammanhängande bebyggelse med minst 200 invånare där det inte är mer än 200 meter mellan husen. EUs strategiska plan för jordbrukspolitik definierar landsbygd som områden utanför tätorter med mer än 3000 invånare medan FN definierar urbana områden som megastäder (mer än 10 miljoner invånare), stora städer (5-10 miljoner invånare), medelstora städer (1-5 miljoner invånare) städer (500 000-1 miljon invånare) och urbana agglomerationer med 300 000-500 000 invånare.
Enligt FN så har vi alltså en stad i Sverige och två urbana agglomerationer. Vi kan med andra ord lika gärna prata om Sverige som ett till största del icke urbaniserat land, ändå är uppfattningen så stark om att vi är ett av världens mest urbaniserade länder.
”Följden av den hårda centraliseringen blir att landets stora mångfald nästan helt försvinner”
Normaliseringens kraft
Hur kan det då vara så accepterat att vissa platser får så mycket resurser, makt och utrymme på bekostnad av andra? Jo för att vi inte ser att det sker.
När vi pratar om normer och makt är ett viktigt begrepp normalisering. Alltså hur något som egentligen är orättvist eller konstigt görs till något ”normalt” för att dölja orättvisan. Genom till exempel språkbruk och bildval manifesteras och reproduceras de värderingar som präglar normen. De normaliseras och görs till vedertagen sanning.
Jämför till exempel ”Stor satsning på Stockholms infrastruktur” med. ”Stort bidrag till Västernorrlands vägar”.
Samma innebörd och samma typ av pengar, men olika beskrivningar. Varför är det en satsning i Stockholm men ett bidrag i Västernorrland? För att en satsning görs där det är värt att investera, där man kan förvänta sig vinst och avkastning. Bidrag ges till dem som inte klarar sig själva.
Andra exempel på hur händelser får olika vikt beroende på var de sker är uppmärksamheten kring den så kallade guldbron i Stockholm jämfört med uppmärksamheten kring flytten av Kiruna. En bro i Stockholm ansågs som en riksnyhet med livesändning av brons båtfärd bland mycket annat medan flytten av en hel stad i många år pågick i det tysta innan den på slutet fick viss nationell uppmärksamhet. Eller den berömda TV-eken som också blev en nationell nyhet ungefär samtidigt som det fasta telefonnätet började monteras ned och människor på landsbygd i många fall stod utan kommunikation.
Tittar vi på hur bilder används blir det ännu tydligare. I bilder som illustrerar staden och det urbana är det människor, liv, rörelse och möten medan bilderna som används för att illustrera landsbygd som regel saknar människor. Här är det i stället landskap, röda hus och lador som vi får se. Antingen vackert och naturromantiskt eller öde och förfallet. Ytterst sällan får vi se det liv och den rörelse som landsbygderna är så fulla av, för att inte tala om den utveckling och innovation som är en förutsättning för att bo här.
Det kan tyckas vara detaljer eller obetänksamhet, men bilderna spelar en fundamental roll. Det vi kan föreställa oss är det vi kan förstå, ser vi aldrig bilder på det liv som pågår på landsbygderna och de utmaningar och möjligheter som finns där så kan vi inte heller föreställa oss dem, om vi inte själva har erfarenheten av det, och då kan vi omöjligt förstå dem. Och ser man inga människor på en plats blir det enklare att distansera sig från den, att tänka att där kan det inte hända så mycket, den platsen spelar nog inte så stor roll. Medan vi automatiskt knyter an till bilderna med människor i. På så sätt underbyggs den omedvetna nedvärderingen av landsbygderna.
Hur förändrar vi detta?
Just att normer verkar genom omedvetna värderingar är en viktig utgångspunkt för att kunna förstå hur de fäster i en själv. För det fantastiska med normer och strukturer är att de inte är någon naturlag, de är inte konstanta och de styrs inte av någon osynlig makt utan de styrs av oss, genom att vi omedvetet upprätthåller dem. Med andra ord är de egentligen enkla att förändra, om vi vill, det krävs bara att vi blir medvetna om hur vi själva reproducerar dem. Genom att bli medveten om bilder, ord och begrepp och vad de egentligen säger och sedan välja andra så förändrar vi i praktiken.
För att gå tillbaka till liknelsen med genusordningen så kan vi titta på exemplet med de stora löneskillnaderna som fortfarande råder mellan kvinnor och män.
Det är sannolikt inga, eller i alla fall väldigt få, chefer som vid en lönesättning aktivt tänker att ”han är man, då får han lite mer i lön” och ”hon är kvinna, då får hon lite mindre”, ändå har vi fortfarande stora löneskillnader beroende på kön. Det som styr är underliggande värderingar om vilka egenskaper och förmågor som värderas högre samt olika förväntningar beroende på kön. Sådant ”man bara vet”.
Idag vet vi att kompetens inte beror på kön och långsamt sker en förändring. Vägen dit har gått genom att synliggöra normerna och strukturerna och bredda uppfattningen om vem som kan göra vad.
Samma sak behöver nu ske med de geografiska orättvisorna, att vi börjar synliggöra hur de faktiskt ser ut och vilka konsekvenser de får, och att vi börjar förändra föreställningarna av vad landsbygder är och kan vara. Att vi börjar se hela bilden av oss.
Lär dig mer!
Arbetet med Bilden av oss utgår från forskning och studier som gjorts kring maktförhållandena mellan stad och land, urban norm och lokal utveckling. Vi har framförallt använt oss av följande forskning:
Josefina Syssner: Världens bästa Plats? Platsmarknadsföring, makt och medborgarskap.
Malin Rönnblom: Ett urbant tolkningsföreträde? En studie i hur landsbygd skapas i nationell policy.
Lotta Svensson: Vinna eller försvinna? Drivkrafter bakom ungdomars utflyttning från mindre orter.
Madeleine Eriksson: (Re)producing a periphery. Popular representations of the Swedish North.
Vi har också använt Carol Bacchis analysmetod “What’s the problem represented to be?” som synliggör dolda värderingar i strategier och styrdokument.
Ännu mer hittar du på www.harifran.nu, en webbplats som sammanställt forskning och artiklar. Här hittar du det mesta som publicerats inom ämnet fram till 2021.
Vi vill också tipsa om Tillväxtverkets vägledning för livskraftiga landsbygder som är ett praktisk redskap för dig som arbetar med dessa frågor. Vägledningen hittar du på deras hemsida.
